Den 16 - 24 juli 2009 var det 40 år sen det första bemannade månlandaruppdraget, Apollo 11, genomfördes.

Fotogalleri >>>

Apollo 11 - från början till slut
En skulle bli världsberömd när han satte ner sin vänstra fot på månen. Den andra var bitter för att han inte skulle få bli först på månen. Den tredje skulle "bara" kretsa runt månen.

Besättningen på Apollo 11:

Neil Alden Armstrong - befälhavare

N. Armstrong. Foto: NASA.

Neil Alden Armstrong föddes i Wapakoneta, Ohio, den 5 augusti 1930. Han tog sin B.S i flygteknik 1955 vid Purdue University. 1970 tog han examen som rymdingenjör på University of southern California.

Han blev utvald bland den andra gruppen av astronauter 1962. Innan han blev befälhavare på Apollo 11 hade han varit reservkommandopilot för Gemini 5 och 8. Han hade också varit kommandopilot på Gemini 10 och reservkommandopilot på Apollo 8.
Neil hade tagit sitt flygcertifikat när han var sexton år gammal. Han var också berömd för sitt lugn och han hade varit stridspilot i Koreakriget. Armstrong hann med 15 flyguppdrag i X-15 programmet. Han blev också professor i flygteknik på University of Cincinnati. I augusti 1971 slutade han på NASA.

Han tjänstgjorde också som medlem av nationella rymdkommittén mellan 1985 och 1986. Efter sin månpromenad arbetare han även inom den privata sektorn.

Michael Collins - Kommandomodulpilot

M. Collins. Foto: NASA.

Michael Collins föddes i Rom den 31 oktober 1930. Han tog sin B.S. vid Military Academy at West Point i New York 1952.

Han blev utvald bland den tredje gruppen av astronauter 1963. Tidigare hade han varit reservpilot på Gemini 7 och pilot på Gemini 10. Han var också påtänkt som besättningsmedlem på Apollo 8, men blev utbytt i sista stund.

Collins var regerande mästare i handboll bland astronauterna. Efter att han hade slutat på NASA i januari 1970 blev han sekreterare på State for Public Affaris. Efter det blev han chef på National Air and Space Museum.

När han tog avsked från Flygvapnet 1970 var han Majorgeneral i US Air Force. Michael har skrivit två böcker, "Carrying the Fire" och "Liftoff".

Edwin "Buzz" Eugene Aldrin - Månlandarmodulpilot

E. Aldrin Foto: NASA.

Edwin Eugene Aldrin föddes i Montclair, New Jersey, den 20 januari 1930. Han tog också sin B.S från U.S. Military Academey, men ett år tidigare än Michael. Han tog också en Doctor of Science in Astronautics från MIT 1963. Han blev utvald bland den tredje gruppen av astronauter 1963.
Tidigare hade han varit reservpilot på Gemini 9, pilot på Gemini 12 och reservkommandomodulpilot för Apollo 8. Edwin hade precis som Armstrong också varit stridspilot i Koreakriget.

Han slutade på NASA i juli 1971. Sitt smeknamn, Buzz, fick han av sin syster när han var liten. Samma år som Edwin slutade på NASA blev han kommendant på Aerospace Research pilot's school i Califonien. Han tog avsked från flygvapnet 1972 och blev konsult för Comprehensive Care Corporatipoin i Kalifonien.

Aldrin har också skrivit två böcker, "Return to Earth" och "Men From Earth". Edwins farmor och farfar hade utvandrat från Sverige. Så man kan säga att en 1/4 svensk har gått på månen.

Reservbesättning
James A. Lovel var reserv för Neil Armstrong.
Lovel hade tidigare varit reservpilot på Gemini 4, pilot på Gemini 7, reservkommandopilot på Gemini 9, kommandopilot på Gemini 12 och modulpilot på Apollo 8.

William A. Anders var reserv för Michael Collins.
Anders hade tidigare varit reservpilot på Gemini 11 och pilot för månmodulen, som inte fanns med, på Apollo 8.

Fred W. Haise var reserv för Edwin Eugene Aldrin.
Haise hade tidigare varit reservpilot för månmodulen, som inte fanns med, på Apollo 8.

På väg till månen
Kamerorna som användes var svenska Hasselblad. Orsaken till att NASA valde just Hasselblad var helt enkelt för att de var de bästa kamerorna för uppgiften.

Här följer ett urval av kamerorna som astronauterna hade med sig till månen: en 70-mm Hasselblad electric camera, en Hasselblad EI data camera, två 16-mm Maurer data acquistion cameras, två 70-mm Månlandning superwide-angle camras, en 35-mm surface closeup steroscopic camera och till sist hade man också en tv-kamera.

Förutom kameror hade Apollo 11 även en del vetenskapliga instrument med sig som bland annat mätte avståndet till jorden på sådär 15 cm, man hade också ett instrument som mätte atompartiklarstrålningen från solen. Dessutom hade man med sig en seismograf, som skulle registrera dunsarna från deras fotsteg och sända ner datan till jorden.

Som synd är lämnade man kvar alla kameror och instrument, orsaken till att man lämnade kvar alla kameror och instrument var att man ville få med sig så mycket sten och mångrus som möjligt.

T-10...9...8...7...6...5...4...3...2...1...0...
Man kan lätt tro att Armstrong, Aldrin och Collins valdes ut för att de var speciellt bra, men det stämmer inte. För när besättningarna till de olika Apollofärderna utsågs visste man nämligen inte vilket skepp som skulle bli det första att försöka sig på att landa på månen. Om några problem med rymdfarkosten hade dykt upp under utveckling och test, hade förseningar troligen uppskjutit månlandningen till Apollo 12 eller senare.

...Liftoff, we have a liftoff, 32 minute past the hour, liftoff off Apollo 11

Apollo 11 lyfter från komplex 39A. Foto: NASA.

I flera månader före starten hade man kollat och dubbelkollat alla system ombord på de två farkosterna. Allting så bra ut, men om man mot förmodan skulle ha hittat något fel skulle hela färden ha fått flyttas fram.

 På morgonen den 16 juli 1969 hade miljontals människor samlas på John F. Kennedy Space Center (KSC) och i närheten för att se den historiska uppskjutningen av Apollo 11. Och klockan 14:32:00, kunde miljontals TV-tittare över hela världen se hur Apollokapseln högst upp på den enorma Saturn V (5) raketen lyfta från uppskjutningsplats 39A på KSC. Dånet från raketen var öronbedövade.

Om exakt 109 timmar, 24 minuter och 15 sekunder skulle miljontals människor sitta framför sina TV-apparater och se när Neil A. Armstrong satte sin fot på månens yta.

"Huston, Tranquility Base here. The Eagle has landed"
Ungefär tolv minuter efter starten slogs det tredje steget av och Apollo 11 gick in i en omloppsbana 180 kilometer ovanför jordytan. Besättningen ägnade de närmaste timmarna till att inspektera farkosten. Nu började också arbetet med att rikta in skeppet. Eftersom månen rör sig blir man tvungen att beräkna kurs och hastighet till det ställe där månen skulle befinna sig tre dagar senare då man beräknade att vara framme. Raketmotorn måste startas i exakt rätt ögonblick och vara igång precis så länge att hastigheten uppgick till enorma 39.420 km/h.
Efter att ha utfört en rutindockning med månmodulen och sedan övergivit det tredje raketsteget, satte astronauterna sin farkost i en så kallad "grillningsroll". Denna manöver innebär att skeppet en gång var tjugonde minut roterar en liten bit. På så sätt lyckas man sprida solvärmen jämnt över skeppets yta.

När skeppet väl var inne i en omloppsbana runt månen skulle astronauterna enligt planerna vila i nio timmar som en förberedelse för kommande dags historiska aktiviteter. Men alla tre hade svårt att sova. Den kanske mest nervöse av dem var Michael Collins. Han som inte ens skulle vara med under nedstigningen till månen. Och det var just därför han var nervös. Han var övertygad om att oddsen för en framgångsrik landning och återresa med månmodulen inte var bättre än fifty-fifty. Även om han klarade sig var risken stor att han skulle behöva lämna sina kamrater strandsatta på månen eller i en månbana.

På tionde varvet runt månen gick Armstrong och Aldrin in i månmodulen som man döpt till Eagle (Örnen), och två varv senare backade de bort från kommandomodulen. Sedan slog de på Eagles landningsmotor för att gå ner i en lägre omloppsbana. På en höjd av 16 kilometer tände de återigen landningsmotorn. Enligt planerna skulle motorn gå oavbrutet i tolv minuter, tills Eagle var tryggt nere på månytan.

De första fem minuterna gick allt bra men sedan tändes det ett varningsmeddelande på dataskärmen i månmodulen och på bildskärmarna hemma i Houston. Månmodulens dator var överbelastad. Armstrong och Aldrin fick aldrig tid att räkna ut vad som var felet, så ansvaret för beslutet att avbryta uppdraget eller ej föll på en 27 år gammal dataspecialist i Houston vid namn Steve Bales. Även om Bales senare medgav att han var dödsförskräckt, drog Bales slutsatsen att det inte skulle vara någon fara att fortsätta. Detta var ett av de viktigaste beslut som togs under hela Apollo 11-flygningen, och för sitt mod skulle Bales senare tillsammans med de tre astronauterna få Frihetsmedaljen av president Richard Nixon.
Omkring 60 meter ovanför månens yta insåg Armstrong att datorn skulle sätta ner dem på ett fält av stora klippblock som omgav en krater. Därför tog han själv över kommandot över månmodulen och förde den till ett säkrare landningsställe. Och med bara 30 sekunders bränsle kvar tändes ett blått ljus i modulen: Fotplattorna hade fått kontakt. Klockan var nu 21:17:40 den 20 juli 1969.

När Eagle hade landat sa Neil Armstrong följande ord: "Huston (uppehåll), Tranquility Base here. The Eagle has landed".

Man hade nu för första gången lyckas med att landsätta en bemannad farkost på en annan planet. Människan var inte längre bunden till jorden. Trots detta återstod den svåraste och farligaste delen av uppdraget. Nämligen att utföra en rymdpromenad och lyfta från månen.
Innan man kunde påbörja rymdpromenaden kontrollerade man alla nödvändiga system. Då inga fel upptäcktes fick man vidare till rymddräkterna och kontrollerade bland annat om syretillförseln fungerade.

Samtidigt som Armstrong och Aldrin förberedde sig på månen var teknikerna på jorden lika upptagna med att förberedda och kontrollera att alla system fungerade tillfredställande.
För att de två astronauternas kroppar inte skulle få en chock på grund av den stora tryckförändringen var man tvungen att långsamt sänka trycket i Eagle.
Ett litet steg som blev ett stort kliv

E. Aldrins första steg på månen. Foto: NASA.

När klockan var 02:39:33 den 21 juli var det dags för Neil Alden Armstrong att börja krypa ut ur månmodulen. Det tog några minuter innan han stod på stegen och detta berodde på att när man kryper ut måste man ta det lugnt så man inte råkar riva upp dräkten. Om man skulle råka riva upp dräkten skulle det i värsta fall leda till att man dog. När han väl stod på det översta steget satte han igång en videokamera som skulle filma hans första historiska steg på månen. För första gången skulle människor kunna se en människa gå på en annan himlakropp än jorden.
Kockan 02:56:15 den 21 juli, satte Neil Alden Armstrong sin vänstra fot på månen och sa följande odödliga replik:

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind".

Armstrong började genast med att samla in några stenar som slumpmässiga prov, för den händelse att de skulle bli tvungna att lämna månen i all hast.

16 minuter 40 sekunder senare, klockan 03:12:25, svensk tid den 21 juli, satte Edwin Eugene Aldrin sina fötter på månen. Vad Armstrong sa när han satte sin vänstra fot på månen är välkänt, men vad Edwin sa är det inte så många som vet. Så för er som legat sömnlösa varje natt i 35 år och undrat vad han sa så kommer nu avslöjandet.

Edwin Eugene Aldrin sa följande, "Beautiful, beautiful"

Några minuter efter att man gått ner på månytan avtäckte man en platta, som fortfarande finns kvar bredvid det nedersta steget av månmodulen i Stillhetens hav.
Inskriften på plattan lyder:

HERE MAN FROM THE PLANET ERATH
FIRST SET FOOT UPON THE MOON
JULY 1969 A. D.
WE CAME IN PEACE FOR ALL MANKIND.

Texten är underskriven av Neil A. Armstrong, Michael Collins, Edwin E. Aldrin och Richard Nixon.
För att hedra Vladimir Komarov, Virgil Grissom, Edward White, Roger Chaffe och Jurij Gagarin la man deras gradbeteckningar vid sidan av plattan.

Konsten att hissa en flagga
I regi av: NASA
Medverkade: Neil och Edwin
Plats: månen
Filmår: 1969
Antal Oscar: 0

N. Armstrong och E. Aldrin hissar den amerikanska flaggan. Foto: NASA.

Bland det första Armstrong och Aldrin gjorde efter att man avtäckt plattan var att lekt lite med månens låga gravitation och sätta ut den amerikanska flaggan.

Trots att det här var en ganska viktig uppgift hade man nästan inte tränat någonting på det. Flaggan bestod av två delar: en del var själva flaggan och den andra pinnen som flaggdelen skulle sitta fast i. Det första problemet var att sätta ihop flaggan. På grund av att pinnen var väldigt tunn var det risk att den gick sönder om skulle trycks för hårt. Nästa problem uppstod när man skulle sätta ner flaggan i marken. Det vissare sig att bara några centimeter på månytan bestod av lös jord. Längre ner i marken var det hårt som sten, och för att komma ner i det hårda var man tvungen att trycka. Men det ta håll på att sluta olyckligt när flaggstången håll på att gå itu, men till sist lyckas man att få flaggan att stå upp med nöd och näppe.

När man ser bilder på flaggan ser det ut som att det blåser, men det vet de flesta att det gör det inte på månen. Detta var också ett misstag för det var meningen att flaggan skulle vara spikrak men av någon anledning så tyckte Neil och Edwin att det skulle se snyggare ut om man skulle få det att se som att det blåste.

Förutom den flaggan man satte upp på månen hade man med sig två stora amerikanska flaggor, flaggor från ca 130 länder, däribland Sverige, och till sist hade man också med sig FN-flaggan. Efter att de hade varit på månen tog man sen tillbaka de till jorden igen.
Om det inte var nog med att man hade haft problem när man skulle sätta upp flaggan så föll den också omkull när man lyfte på grund av att man ställt den för nära motorerna.
21 kilo sten värda miljoner

Efter att flagghissningen var klar började det riktiga arbetet. Att hinna få med sig så mycket mångrus och stenar som det fanns plats för i månmodulen.
Apollo 11 var främst inte ett vetenskapligt projekt. Om bara NASA hade haft mer tid på sig så skulle de kunnat ha landsatt mer människor och ta med mer stenprover hem för analys.
Under de två och en halv timmar som Neil och Edwin tillbringade utanför månmodulen hann de samla in 21 kilo stenar och mångrus från månens yta. Man hade också med sig instrument för att ta jordprover eller man kanske ska säga månprover. Men oavsett vad man vill kalla det så fick Neil och Edwin ihop många jord- och stenprover på de ynka två och en halv timmar som de var utanför månmodulen.

Efter kilovis med stenprover och hundratals fotsteg som kommer att finnas kvar i miljontals år, orsaken till att fotspåren inte kommer att försvinna är att månen inte har några vindar som kan blåsa bort de, var det dags att återvända till månmodulen.
Efter 2 timmar, 31 minuter och 40 sekunder på månytan var det dags att krypa in i månmodulen. Först in var Edwin Eugene Aldrin. Strax efter var det Neil Armstrong tur, och när Neil hade krupit in var det 111 och en halv timma sen Apollo 11 hade lämnat jorden.

Dags att åka hem
Nu var det meningen att Armstrong och Aldrin skulle ha sovit några timmar men båda tyckte att det var för kallt och för trångt i månmodulen.

Klockan 17:54:01 den 21 juli, fem timmar efter att astronauterna hade lämnat månytan var det dags att lyfta. Om de lyckades med avresan skulle det bli första gången någonsin en rymdfarkost - bemannad eller ej - lyfter från en främmande himlakropp. Om gasmotorn inte fungerade skulle de båda astronauterna gå en säker död till mötes. De skulle använda månmodulens landningssteg som startplatta och tack och lov fungerade motorn perfekt. Eagle lyfte och satte kurs mot Colombia. Det hade nu gått 124 timmar, 22 minuter och 1 sekund sen Apollo 11 hade lyft från jorden. Nu var en av mänsklighetens största äventyr sen Columbus dagar nästan över. Resan från månen till kommandomodulen tog ungefär fyra timmar och innehöll mest rutinarbete.

Klockan 15:34:00 amerikansk östkust tid den 21 juli var det dags för dockning mellan Eagle och Colombia. Dockningen gick fint och nu började det mödosamma arbetet att lasta över alla stenar och allt mångrus från månmodulen till kommandomodulen. Efter att överflyttningsarbetet var klart lösgjordes månmodulen från kommandomodulen. Detta skedde klockan 04:54:42 den 22 juli.
Nu återstod bara tre händelselösa dagars flygande innan Armstrong, Aldrin och Collins kunde sätta sina fötter på fast mark igen.

13'19''N latitud, 1'09''V longitud
När man kommer tillbaka till jorden har man en marginal på 2 grader att flyga in igenom. Om man råkar komma för brant brinner farkosten upp, men om man istället kommer för svagt "studsar" man bara på atmosfären och åker ut i rymden igen. Hemresan gick helt enligt planerna och tre dagar efter det att man kastat loss Örnen gick kommandomodulen in i jordens atmosfär med en hastighet av ungefär 40.000 km/h. Kilometerlånga eldsflammor svepte bakåt från rymdskeppet när värmesköldarna fick känna av temperaturer på upp emot 3.000 grader.
Efter att Apollo 11 hade kommit in i jordens atmosfär skulle det dröja ungefär fyra minuter innan man visste om astronauterna hade klarat sig eller inte. Detta berodde på att på grund av att det blev så varmt kunde inte radiosignalerna ta sig fram.

Besättningen blev hälsade som hjältar efter hemkomsten. Foto: NASA.

Tiden gick och man blev allt mer orolig i Huston, men efter bara några få minuter hörde man Neils röst. Jublet visste inga gränser. NASA hade lyckas med att föra en människa till månen och ta han säkert tillbaka till jorden igen. Exakt klockan 11:50:35 amerikansk östkust tid, 16:50:35 svensktid, den 24 juli efter 195 timmar, 18 minuter och 35 sekunder i rymden landade Apollo 11s kommandomodul, Columbia, hängande i tre stora fallskärmar i Stilla havet 21 kilometer från hangarfartyget USS Hornet med räddningsmanskapet, 13'19''N latitud och 1'09''V longitud. Men innan astronauterna skulle kunna bli upplockade var de tvungna att ta på sig varsin grön biologisk isolationsdräkt för att inte sprida månbakterier som de kunde ha fått under sin tid på månen. När de väl var ombord på USS Hornet plockades kommandomodulen upp, detta skedde tre timmar efter landningen.

När astronauterna väl kommit i land kördes de till Huston för att sättas i karantän i 18 dagar.
Stenarna och jorden som togs hem från månen har kallats de mest dyrbara geologiska prover som någonsin insamlats och för dem som forskar om himlakropparna var de värda sin vikt i guld. Aldrig tidigare hade vetenskapsmän kunnat studera material från en annan himlakropp, och till på köpet kanske lära sig mer om jordens uppkomst och utveckling.
I och med att Neil Alden Armstrong, Edwin Eugene Aldrin och Michael Collins hade landat på jorden var Kennedys mål uppnått.