Rymdfärjan är byggd för upp till 12 personer, men det räcker med två personer för att styra färjan. Vanligtvis består en besättning av sju personer. Många kallar rymdfärjan för en rymdbuss och det stämmer också till vissa delar för om man jämför med de äldre rymdfarkosterna kunde dessa som högst ta tre personer. En annan bra sak med Rymdfärjan är att man kan ta satelliter och andra stora objekt med sig i det stora lastrummet och sen placera ut dessa i omloppsbana runt jorden.

Alla rymdfärjor skjuts upp från Launch Complex 39-A eller 39-B på Kennedy Space Center (KSC) i Florida. Om något skulle gå fel vid uppskjutningen och rymdfärjan skulle vara tvungen att nödlanda skulle detta ske på Kennedy Space Center eller på någon av de transatlantiska landningsplatserna i Frankrike och Spanien. Förutom Kennedy fungerar även Edwards flygbas i Kalifornien som landningsplats både i normala fall och vid krisläge. Även White Sand i New Mexico finns att tillgå. Om inga av dessa landningsplatser skulle vara tillgängliga har NASA godkänt ungefär 200 vanliga flygplatser som nödlandningsplatser för rymdfärjorna. I denna kategori ingår bland annat Arlanda utanför Stockholm.

Vad består en rymdfärja av?
På sidorna av den externa bränsletanken sitter det två stycken raketer som kallas solid rocket boster (SRB). Dessa två raketer är 47,5 meter höga, 3,7 meter i diameter och drivkraften per styck, vid havsytan, är 11,7 meganewton. Vikten är 586 000 kilo styck. När dessa två raketer har gjort sitt efter ungefär två minuter separerar de och faller ner med fallskärm i Atlanten. Raketerna bärgas sedan och återanvänds.

Bränsletanken eller yttertanken, Space shuttle external tank (SSET), är den enda delen som inte är återanvändbar.

Det är i SSET som bränslet till de tre huvudmotorerna på rymdfärjan finns. För att minska risken för isbildning på utsidan av tanken isoleras stora delar av den externa bränsletanken. Från början var bränsletanken vit, men genom att skippa den vita färgen sparade NASA 272 kilo i ren vikt. Bränsletanken är 47 meter lång och 8,38 meter i diameter. Själva tanken väger 33 503 kilo och med bränsle i väger den 743 253 kilo. Bränslet består av 528 473 liter syre och 1 432 161 liter väte.

För att inte rymdfärjan ska brinna upp i atmosfären vid återinträdet är rymdfärjan isolerad med olika tjocka lager av isoleringsmaterial. Hur tjockt detta lager är beror på var någonstans plattorna sitter på färjan.

Nosen och vingarnas framkanter, som får ta emot mest värme, är klädda med Reinforced Carbon Carbon (RCC), som klarar upp till 1430°C. Underdelen täcks av små High Temperature Reusable Surface Insulation (HRSI) plattor. Dessa klarar temperaturer upp till 1260°C.

Rygg- och sidoytor är delvis klädda med vita plattor av Low Temperature Reusable Surface Insulation (LRSI). Dessa klarar upp till 650°C På de delar av översidan där friktionstemperaturen inte överstiger 370°C, används Felt Reusable Surface Insulation

Shuttle Food System
Många tror att det är en speciell sorts mat som astronauterna äter när de är ute på uppdrag, men det är det inte. Maten som astronauterna äter är i stort sätt den samma som vi äter här nere på jorden. Enda skillnaden är att uppe i rymden är det svårt att äta normalt och därför är all amerikanskt mat frystorkad. Det enda astronauterna behöver göra är att tillsätta vatten.

Christer Fuglesang ombord på Discovery. Foto: NASA.

För att astronauterna ska få i sig tillräckligt med näringsämnen och energi har NASA utvecklat ett matsystem vid namn Shuttle Food System (SFS). SFS går ut på att när maten tillagas på jorden räknar personalen ut hur mycket energi som varje enskild astronaut behöver. För att räkna ut hur mycket en astronaut gör av med per dygn tar man först reda på kön, ålder, längd, vikt och fysik. Sen räknas det ut hur mycket energi (E) som personen gör av med enligt följande schema:

För män: E = 66 + (13.7 x V) + (5 x L) - (6.8 x Å).

För kvinnor: E = 655+ (9.6 x V) + (1.7 x L) - (4.7 x Å).

V = vikt, L = längd i centimeter och Å = ålder i år.

Sen tittar man på en skala och ser hur mycket energi som personen i fråga bodde få i sig per dag. Astronauterna kan faktiskt välja vad de ska få äta, enda kravet är att det går att äta och värma i rymden och att NASA godkänner menyn.

Astronauterna har även tillgång till godis och olika värma och kylda drycker som de dricker ur speciella behållare. På det speciella stället ombord på rymdfärjan som är "köket" har astronauterna också tillgång till vatten. För att hindra maten från att flyga runt spänner astronauterna fast lösa föremål. Astronauterna måste även se till att ingen mat flyger ut ur förpackningarna. För om den skulle råka göra det finns risken att matbiten kan komma in i på olämpliga ställen och förstöra olika tekniska system.

När astronauterna sen har ätit klart så spar man resterna, om det finns några kvar. Orsaken till det ta är om det skulle hända något som gör att astronauterna måste stanna uppe längre än planerat. Det är även populärt bland astronauterna att plocka bland de godaste resterna under de sista dagarna av uppdraget.. För att spara på utrymmet i rymdfärjan så finns det en apparat som trycker ihop det överblivna materialet som blir över. Astronauterna tycker att SFS fungerar bra. Även det att det bara tar 30 minuter från det att astronauterna har börjat värma maten till det den är uppäten är ett plus. Som en säkerhetsåtgärd finns det mat för två extra dagar per person.