2006-04-12

Den 12 april är det 25 år sedan det första rymdfärjeuppdraget – STS-1. STS-1 var inledningen på en ny era inom den bemannade rymdflygningen och nu skulle bemannade uppskjutningar bli vardagsmat var tanken. Så här 25 år och 114 uppdrag senare vet vi att det inte riktigt blev som NASA och många andra hoppades.

När NASA började projektera rymdfärjorna var tanken att färjorna skulle bli en rymdfarkost som var återanvändbar och krävde lite underhåll och service mellan uppdragen. Tanken var att det  skulle gå att kunna genomföra upp till tio rymdfärjeuppdrag per år per rymdfärja. Efter ett kvartssekel ligger snittet på fem flygningar per år med som mest fyra rymdfärjor igång samtidigt. En hel del har år har dock antalet flygningar varit betydligt lägre.

Denna artikel ska dock handla om STS-1 och därför förflyttar vi oss tillbaka till slutet av 1970-talet. För det var den 24 mars 1979 som NASAs första rymdfärja, Columbia, anlände till Kennedy Space Center. I juli samma år ankom den bränsletank, som var vitmålad, till Kennedy. Under det följande året fram till november 1980 genomgick de tre huvudkomponenterna – Columbia, bränsletanken och de två startraketerna, omfattande tester och kontroller inför uppskjutningen.

Besättningen ombord på STS-1. Foto: NASA.

I början av november 1980 monterades starraketerna fast på bränsletanken och hela paket fästes på den mobila transportvagnen. I slutet av november förflyttades Columbia till Vehicle Assembly Building (VAB) och monterades senare fast på bränsletanken. Efter cirka en månad var det dags för förflyttningen från VAB till startplatta 39A. Resan är på 5,6 kilometer och tar ungefär fem – sex timmar att genomföra. Den mobila transportvagnen som används för STS-1 och som används än idag byggdes från början för Apolloprojektet.

Väl framme på startplattan påbörjades de slutgiltiga testerna inför uppskjutningen som var planerad till tidigaste den 5 april 1981. Bland annat genomförde man en 20 sekunder lyckad testtändning av Columbias tre huvudmotorer. Det är dessa motorer som tar sitt bränsle från bränsletanken. Bränslet består av flytande syre och flytande kväve.

Under tiden fram till uppskjutningen genomfördes två testnedräkningar med besättningen fastspänd i stolarna ombord på Columbia. Bortsett från några mindre problem gick allt smärtfritt och allt och alla var redo för uppskjutningen i april.

Uppskjutningen
Den 12 april var det dags för den två man starka besättningen att ta plats i cockpit ombord på Columbia. Besättningen bestod av veteranen John W. Young med fyra tidigare uppdrag som befälhavare och Robert L. Crippen, som gjorde sin första rymdflygning, som pilot. Crippen hade dock varit inblandad i både Skylabprojektet och ASTP-projektet. Youngs å sin sida hade varit pilot på Gemini 3, kommandopilot på Gemini 10, kommandomodulpilot på Apollo 10 och befälhavre på Apollo 16. Som befälhavre på Apollo 16 tillbringade han 71 timmar på månytan och 20 timmar av dess på månpromenad.

STS-1 lyfter. Foto: NASA.

Uppskjutningen av Columbia STS-1 skedde klockan 13:00.03, svensk standard tid, den 12 april 1981. Uppskjutningen genomfördes utan problem och efter 2 minuter och 12 sekunder separerade de två startraketerna som planerad och fem minuter senare slog de ner i Atlanten. Åtta minuter och 51 sekunder efter start hade bränsletanken gjort sitt och separerade från Columbia. Columbia befann sig nu i rymden och bränsletanken brann upp i atmosfären som planerat.

Uppdraget
Huvudmålen för det drygt två dagar långa uppdraget var att genomföra en säker flygning inkl. en säkert start, uppdrag och landning, testa de olika systemen ombord och se hur dessa betedde sig i rymden. Bland annat öppnade och stängde man lastluckorna vid flera tillfällen för att utvärdera hur gångjärn och öppnings- och stängningsmekanismen fungerade i rymden. Dessa mätresultat skulle genomföras sedan med mätresultat som man fått fram vid test på marken.

Lastluckorna öppnades första gången under det andra varvet för att leda bort värmen som bildas ombord och som tillförs av solstrålningen. Om man inte hade kunnat stänga luckorna hade man en reservplan som gick ut på att Crippen skulle utföra en rymdpromenad för att stänga luckorna manuellt. I själva lastutrymmet fanns ingen last ut där hade man i stället en mängd mätinstrument som tog data och värden från olika delar av rymdfärjan.

Under start och landning hade besättningen speciella rymddräkter som man sedan stuvade undan och under tiden i rymden hade man en tvådelad lätt flygdräkt. Många av de beklämligheter, som mikrovågsugn, sovsäckar och liknade, fanns inte ombord på STS-1 och de kommande tre flygningarna. Sova fick Crippen och Young göra i sina stolar på flygdäck. Anledningen var att man hade sett ut de fyra första uppdragen till testuppdrag och då ville man minimera objekt och moment som kunde påverka testerna på något sätt.

Landningen
Fyra timmar innan landningen stängde man lastluckorna utan problem och landningsfasen hade inledds. En timme innan landning tände man motorerna för att få Columbia att börja falla ur omloppsbana. Landningen skedde på Edwards flygbas i Kalifornien klockan 19:20.56, svensk standard tid, den 14 april.

Direkt efter landningen började arbetet med att säkra Columbia och när detta var gjort började förberedelserna inför flygningen tillbaka till Kennedy. Ungefär 45 minuter efter landningen steg besättningen av rymdfärjan. De första kontrollerna av Columbia fortsatte dock några timmar till innan man körde iväg Columbia till en avskild plats på flygbasen.

En vecka efter landningen lyfte en specialbeställd Boeing 747 med Columbia på taket på den två dagar långa resan till Florida och Kennedy Space Center. Väl framme på Kennedy fortsatte kontrollerna av rymdfärjan och den mätdata man fått in togs omhand. Förberedelserna inför STS-2 senare på året tog också fart.

Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man skriva att NASAs första rymdfärjeuppdrag nådde upp till de målen man hade satt upp. Det visade att NASAs nya rymdfarkost fungerade som den skulle och att den var en värdig fortsättning på NASAs och USAs bemannade rymdprogram.

Fram till dagens dato har det genomförs hundrafjorton uppdrag och i dagsläget finns det planer på sjutton till innan rymdfärjprogrammet läggs ner i slutet av 2010. Om planerna går i lås kommer man på 29 år genomfört 131 rymdfärjeuppdrag. Detta ger i sådana fall ett snitt på 4,5 uppdrag per år.

Under dessa 29 år har man under två år, 1987 och 2004, inte utfört något uppdrag. Till detta ska läggas åren 1986, 1988, 2003 och 2005 som bara hade ett rymdfärjeuppdrag var. Drömmen om tio uppdrag per år visade sig vara för svår att nå. Den största orsaken anses vara att rymdfärjesystemet redan från början var en kompremiss då man inte fick de pengar man behövde. Det har även visat sig att det behövs mer underhåll och service mellan varje uppdrag än man räknade med när man började att projektera för rymdfärjorna.