[caption id="attachment_84" align="alignright" width="200" caption="Flerbostadshus i Kiruna.
Foto: Johnny Rönnberg."]
[/caption]För flera år sedan läste jag en Kalle Anka-serie om hur Kalle Anka lånande pengar av Joakim Von Anka för att kunna anordna en enastående nyårsfest. Villkoret för lånet var att Kalle skulle betala tillbaka pengarna inom ett år annars skulle han bli av med huset och bli Joakims ‘slav’.
Under året som följde brydde sig Kalle inte så mycket om lånet men när nästa nyår närmare sig påminner Joakim Herr Anka om lånet och Kalle startar genast en jakt för att få tag på pengarna. Jag kommer inte ihåg hur det gick till men Kalle fick till slut tag på tillräckligt med pengar och kunde betala tillbaka. Det jag kommer ihåg är att när Kalle betalt tillbaka sitt lån ber han genast Joakim om et nytt lån, på samma villkor som för ett år sedan, för årets nyårsfest.
Denna serie kom upp i mitt huvud när jag läste intervjun med Stefan Ingves i veckan där han krävde en bostadskommission. För den svenska bostadsmarknaden liknar allt mer det beteende som Kalle uppvisar. Kritiken på Ingves lät inte vänta på sig och ett av särintressena klagade på ett annat särintresse. Ropen om marknadshyror följde även efter samt att dagens system med förhandlade hyror inte fungerar.
Krav på marknadshyror hörs allt mer i debatten som en lösning på bostadsbristen. Frågan är vilken 20-åring, undersköterska eller vaktmästare som skulle ha råd att betala 10 000 kronor i månaden eller mer för en etta?
Dem privata fastighetsägarna påstår ofta att det inte lönar sig att bygga hyresrätter. Om det nu är så olönsamt att bygga hyresrätter varför finns det då flera privata fastighetsbolag som både bygger nya hyresrätter och som bygger om kontor till hyresrätter och detta inte bara i Stockholms innerstad utan även i kranskommunerna?
Problemet med den privata skulden i Sverige är inte planmonopolet, hyresregleringen eller bristen på mark utan att det finns allt för många som tjänar pengar på bristen.